Sjuk, IGEN. Har mitt försvarssystem påriktigt försämrats såhär mycket p.g.a anorexin?

Skolan skiter sig... Ätande är helt out of control... Är trött... Orkar inte blogga...

Idag efter mellanmålet har jag egentligen utan vilja proppat i mig en halv chipspåse, nästan ett paket kex, en glasspinne, choklad, en halv burk B&J... YÄK. Jag mår dåligt.

När jag talade om dethär med min näringsterapeut sade han att det kan bero på att när jag inte åt sånhänt på så länge så nu när jag igen har börjat är det liksom som om jag skulle äta allt det jag missade när jag var utan att äta. Eller liksom att min kropp kräver all näring som den bara får. Och ofta får jag såndäna otroliga krav på något gott om t.ex morgonmålet eller lunchen på något sätt har blivit för liten eller om det blivit en jätte lång paus emellan måltider. Och idag igen blev det knappt någon mat i skolan, en liten bit fisk och ett glas mjölk... Men det var påriktigt äckligt.

VILL SKRIKA UT ALLT SOM SNURRAR I TANKARNA

Det var en så tung terapisession full med gråt så jag åkte istället raka vägen hem än till skolan. Har inget ork för något just nu.

Ingen verkar riktigt förstå mig. Ingen förstår hur det känns att mina urgamla farkkun från mina "feta tider" igen passar på mig... Jag kan liksom inte äta normalt, antingen äter jag ingenting eller så bara äter och äter och äter jag bara.

Ingen i min närhet verkar förstå att jag påriktigt också har problem med att äta för mycket. För att jag är fortfarande underviktig märks det ju inte på samma sätt, för att det är det rätta att min vikt stiger. Men undrar inte någon om jag plötsligt vräker i mig en hel chipspåse? Och efter det en middag med efterrätt på. Det som man hör av t.ex. mamma är att "no int åt du nu så mycke" eller "de e ju bara bra att du äter". Och så när hon har ätit några bitar choko är hon helt proppmätt och orkar inte alls äta ordentlig mat mera. Men sen om jag äter dubbelt den mängden hon har ätit har jag ändå enligt henne inte ätit så mycket choko, att jag alltid överdriver allt.

Nu känns det som om det är fint om jag inte äter sötsaker. För jag kan redan äta så mycket av dem och har redan ätit, och nu skulle jag villa att inte varje dag kräva dem så mycket. Det är inte längre en wau-upplevelse om jag tar en bit choko. Jag börjar bara få så otroligt dåligt samvete och ofta slutar det i det att jag sen också spottar ut chokon....

Jag vill liksom inte just nu gå upp i vikt. Kan viktuppgången inte liksom stanna eller ens sakta ner lite... Nu när man inte vill att det skall gå upp går den bara, det bara inte går att vara utan att äta... Och då när jag hur kämpade med att få den att stiga ens 100g gick det inte på något sätt. Jag vill liksom inte att jag skall bli igen så så smal som jag var några månader sedan. Men många av mina kompisar är ju samma storlek som jag nu och ingen tvingar dem att gå upp i vikt? Jag vill bara kunna leva normalt, få gå på träningar, vara med kompisarna, äta lite hur som helst.

Hur kunde jag ett par år sedan vara så smal och inte alls bry mig om mitt ätande?

Jag kan inte typ kontrollera mitt ätande! Jag bara äter och äter och äter! Och dessutom är jag hungrig hela tiden! Och jag har gått upp i vikt som fan på bara några veckor. Mina farkkun som förr varit lite lösa går just och just på mig mera. Och ändå vill jag bara äta fast jag inte vill det. Och jag hatar ähkykänslan mera än någonting. Man är så misslyckad...

Just det. Gissa vad som hände på måndagen? Jag hade vågat köpa en energidryck, en helt äkta, ingen light version. Så hade jag just öppnat burken, och skulle stiga i en buss. Och busskusken säger att jag inte fick ta den in i bussen. Jag blev förvirrad. Hade lust att säga till kusken att screw you. Jag hade gjort ett så stort framsteg, när jag skulle ha kunnat välja i butiken light versionen brevid. Och så hade jag två val. Slänga bort drickan som jag just och just hade tagit några klunkar av. Men det kändes som om man skulle samtidigt ha slängt bort det stora framsteget jag just hade gjort. Så jag drack hela drickan med några klunkar så fort som möjligt. Och fyfan vad äcklig jag kände mej. Så många onödiga kalorier jag just druckit, och delvis emot min egna vilja...

Hade nu alltså läkartid på fredagen. Alltså från sjukhuset, från avdelningstiden. Jag avskyr allt som har med det att göra. Jag hade ju redan börjat på syömishäiriökeskus, och sedan kommer de bara (och ja jag vet att jag var på avdelningen för största delen p.g.a min fysiska hälsa och för att jag var i livsfara) och tar över helt min tillfriskningsprocess. Och de vill liksom bestämma över hur man skall göra angående vissa saker. De förstör liksom inget om denhär sjukdomen, och dess psykiska sida. Anorexi är ju en psykisk sjukdom, hallo?!?!! Läkaren verkade inte alls vara stolt över att jag har så småningom börjat gå upp i vikt. På syömishäiriökeskus är de ju liksom superstolta om vikten inte har gått neråt. Och varje gram det har gått uppåt är de stolta som bara fan. Och på sjukhuset har de liksom den attityden att "jaha, har du inte gått mera upp i vikt, dåligt av dej". Kommer säkert hela resten av mitt liv avsky allt som har med sjukhus att göra, påpekar ännu bara att avdelningstiden var de hemskaste veckorna i mitt liv. Varje gång jag ens tänker på det får jag kalla kårar och vill börja gråta. När jag fick veta att jag hamnade dit. Familjen som grät när jag åkte iväg. All den mat de plötsligt började mata. Hemska sjuksköterskorna. Usch fan!

Jag har börjat märka små ändringar i min kropp med att jag gått upp i vikt. Vissa kläder är inte längre så hängiga och stora, flera av jeansen jag inte kunnat använda på lääääänge hålls faktiskt nu på mej. De är t.o.m spända. Det är otroligt ångestfyllt och skrämmande, men samtidigt på något sätt bra... Men tanken kommer att om jag bara och bara fortsätter att gå upp i vikt, alla kompisar är ju så smala, tänk om ala kommer att tvinga mej att bli fet, varför äta sig fet om man helt bra klarar sig utan mat? Dessutom saknar jag mina vänner. Ta denhär sjukdomen bort av mej, snälla nån...

Det går bra just nu. Äntligen har jag liksom dendär känslan att jag har faktiskt lov att äta. Jag har lust att skrika åt alla "hähää jag får äta hur mycket godis som helst och det är bara bra". Men nu när jag kan äta massor kan jag ännu inte göra det bland människor. Det känns tryggare att vara ensam då, eller högst med familjen.

Jag vet inte varför jag har en sånhän bra känsla just nu. Jag äter kanske för att gå upp i vikt så att jag kan komma loss från dendär förbannade matlistan, jag hatar den och hatet bara växer och växer! Eller beror det på att jag igår igen insåg hur ful jag ser ut med mina äckliga spinkiga armar, den minsta storlekens klänning hålls inte ens på mej...

Men vill bara att allt dethär skitet skall vara över, men jag har nog också insett det att anorexin kommer alltid vara en del av mej, men bara liksom där nånstans i gömman i huvudet, inte så tydligt framme. Jag måste bara leva med det - men det är faktiskt helt roligt att ge stryk åt den ibland, för varje gång det känns dåligt och fel att äta och jag ändå äter och får mega ångest vet jag att det gör anorexin svagare. Varje ångest betyder att anorexin skriker nej. Och det är rätt åt dej, du gjorde mitt liv till ett enda helvete så nu får du själv lida!

FAN