Once again

Sjuk, IGEN. Har mitt försvarssystem påriktigt försämrats såhär mycket p.g.a anorexin?
31.10.2010 kl. 12:57

Trött tröttare tröttast

Skolan skiter sig... Ätande är helt out of control... Är trött... Orkar inte blogga...

Idag efter mellanmålet har jag egentligen utan vilja proppat i mig en halv chipspåse, nästan ett paket kex, en glasspinne, choklad, en halv burk B&J... YÄK. Jag mår dåligt.

När jag talade om dethär med min näringsterapeut sade han att det kan bero på att när jag inte åt sånhänt på så länge så nu när jag igen har börjat är det liksom som om jag skulle äta allt det jag missade när jag var utan att äta. Eller liksom att min kropp kräver all näring som den bara får. Och ofta får jag såndäna otroliga krav på något gott om t.ex morgonmålet eller lunchen på något sätt har blivit för liten eller om det blivit en jätte lång paus emellan måltider. Och idag igen blev det knappt någon mat i skolan, en liten bit fisk och ett glas mjölk... Men det var påriktigt äckligt.
28.10.2010 kl. 20:12

ARG

VILL SKRIKA UT ALLT SOM SNURRAR I TANKARNA
27.10.2010 kl. 15:50

Ser inget positivt i något...

Det var en så tung terapisession full med gråt så jag åkte istället raka vägen hem än till skolan. Har inget ork för något just nu.
19.10.2010 kl. 14:45

.

Ingen verkar riktigt förstå mig. Ingen förstår hur det känns att mina urgamla farkkun från mina "feta tider" igen passar på mig... Jag kan liksom inte äta normalt, antingen äter jag ingenting eller så bara äter och äter och äter jag bara.

Ingen i min närhet verkar förstå att jag påriktigt också har problem med att äta för mycket. För att jag är fortfarande underviktig märks det ju inte på samma sätt, för att det är det rätta att min vikt stiger. Men undrar inte någon om jag plötsligt vräker i mig en hel chipspåse? Och efter det en middag med efterrätt på. Det som man hör av t.ex. mamma är att "no int åt du nu så mycke" eller "de e ju bara bra att du äter". Och så när hon har ätit några bitar choko är hon helt proppmätt och orkar inte alls äta ordentlig mat mera. Men sen om jag äter dubbelt den mängden hon har ätit har jag ändå enligt henne inte ätit så mycket choko, att jag alltid överdriver allt.

Nu känns det som om det är fint om jag inte äter sötsaker. För jag kan redan äta så mycket av dem och har redan ätit, och nu skulle jag villa att inte varje dag kräva dem så mycket. Det är inte längre en wau-upplevelse om jag tar en bit choko. Jag börjar bara få så otroligt dåligt samvete och ofta slutar det i det att jag sen också spottar ut chokon....

Jag vill liksom inte just nu gå upp i vikt. Kan viktuppgången inte liksom stanna eller ens sakta ner lite... Nu när man inte vill att det skall gå upp går den bara, det bara inte går att vara utan att äta... Och då när jag hur kämpade med att få den att stiga ens 100g gick det inte på något sätt. Jag vill liksom inte att jag skall bli igen så så smal som jag var några månader sedan. Men många av mina kompisar är ju samma storlek som jag nu och ingen tvingar dem att gå upp i vikt? Jag vill bara kunna leva normalt, få gå på träningar, vara med kompisarna, äta lite hur som helst.

Hur kunde jag ett par år sedan vara så smal och inte alls bry mig om mitt ätande?
17.10.2010 kl. 20:22

Did someone say BED...?

Jag kan inte typ kontrollera mitt ätande! Jag bara äter och äter och äter! Och dessutom är jag hungrig hela tiden! Och jag har gått upp i vikt som fan på bara några veckor. Mina farkkun som förr varit lite lösa går just och just på mig mera. Och ändå vill jag bara äta fast jag inte vill det. Och jag hatar ähkykänslan mera än någonting. Man är så misslyckad...
05.10.2010 kl. 17:13

Pure Rush

Just det. Gissa vad som hände på måndagen? Jag hade vågat köpa en energidryck, en helt äkta, ingen light version. Så hade jag just öppnat burken, och skulle stiga i en buss. Och busskusken säger att jag inte fick ta den in i bussen. Jag blev förvirrad. Hade lust att säga till kusken att screw you. Jag hade gjort ett så stort framsteg, när jag skulle ha kunnat välja i butiken light versionen brevid. Och så hade jag två val. Slänga bort drickan som jag just och just hade tagit några klunkar av. Men det kändes som om man skulle samtidigt ha slängt bort det stora framsteget jag just hade gjort. Så jag drack hela drickan med några klunkar så fort som möjligt. Och fyfan vad äcklig jag kände mej. Så många onödiga kalorier jag just druckit, och delvis emot min egna vilja...
29.09.2010 kl. 15:29

Läkare

Hade nu alltså läkartid på fredagen. Alltså från sjukhuset, från avdelningstiden. Jag avskyr allt som har med det att göra. Jag hade ju redan börjat på syömishäiriökeskus, och sedan kommer de bara (och ja jag vet att jag var på avdelningen för största delen p.g.a min fysiska hälsa och för att jag var i livsfara) och tar över helt min tillfriskningsprocess. Och de vill liksom bestämma över hur man skall göra angående vissa saker. De förstör liksom inget om denhär sjukdomen, och dess psykiska sida. Anorexi är ju en psykisk sjukdom, hallo?!?!! Läkaren verkade inte alls vara stolt över att jag har så småningom börjat gå upp i vikt. På syömishäiriökeskus är de ju liksom superstolta om vikten inte har gått neråt. Och varje gram det har gått uppåt är de stolta som bara fan. Och på sjukhuset har de liksom den attityden att "jaha, har du inte gått mera upp i vikt, dåligt av dej". Kommer säkert hela resten av mitt liv avsky allt som har med sjukhus att göra, påpekar ännu bara att avdelningstiden var de hemskaste veckorna i mitt liv. Varje gång jag ens tänker på det får jag kalla kårar och vill börja gråta. När jag fick veta att jag hamnade dit. Familjen som grät när jag åkte iväg. All den mat de plötsligt började mata. Hemska sjuksköterskorna. Usch fan!

Jag har börjat märka små ändringar i min kropp med att jag gått upp i vikt. Vissa kläder är inte längre så hängiga och stora, flera av jeansen jag inte kunnat använda på lääääänge hålls faktiskt nu på mej. De är t.o.m spända. Det är otroligt ångestfyllt och skrämmande, men samtidigt på något sätt bra... Men tanken kommer att om jag bara och bara fortsätter att gå upp i vikt, alla kompisar är ju så smala, tänk om ala kommer att tvinga mej att bli fet, varför äta sig fet om man helt bra klarar sig utan mat? Dessutom saknar jag mina vänner. Ta denhär sjukdomen bort av mej, snälla nån...
26.09.2010 kl. 20:40

:)!

Det går bra just nu. Äntligen har jag liksom dendär känslan att jag har faktiskt lov att äta. Jag har lust att skrika åt alla "hähää jag får äta hur mycket godis som helst och det är bara bra". Men nu när jag kan äta massor kan jag ännu inte göra det bland människor. Det känns tryggare att vara ensam då, eller högst med familjen.

Jag vet inte varför jag har en sånhän bra känsla just nu. Jag äter kanske för att gå upp i vikt så att jag kan komma loss från dendär förbannade matlistan, jag hatar den och hatet bara växer och växer! Eller beror det på att jag igår igen insåg hur ful jag ser ut med mina äckliga spinkiga armar, den minsta storlekens klänning hålls inte ens på mej...

Men vill bara att allt dethär skitet skall vara över, men jag har nog också insett det att anorexin kommer alltid vara en del av mej, men bara liksom där nånstans i gömman i huvudet, inte så tydligt framme. Jag måste bara leva med det - men det är faktiskt helt roligt att ge stryk åt den ibland, för varje gång det känns dåligt och fel att äta och jag ändå äter och får mega ångest vet jag att det gör anorexin svagare. Varje ångest betyder att anorexin skriker nej. Och det är rätt åt dej, du gjorde mitt liv till ett enda helvete så nu får du själv lida!
20.09.2010 kl. 15:44

Mitt hår har börjat lossna.

FAN
16.09.2010 kl. 20:01

I got nothing figured out...

Stundvis känner jag mej som om jag är på super väg. Som om jag aldrig skulle ha hört av någon anorexi heller. Men sen påminner allt skit om det igen. Matlistan. Den största ångesten kommer nog av den. På lägret fuskade jag också med den...men shh! Och när jag säger fuskade menar jag alltså inte alls att jag inte åt därför att jag vill inte bli fet. Utan jag åt kanske inte så mycket ordentlig mat som listan sade att jag skulle, utan jag åt så som jag sjålv hade lust och sedan åt jag massor med karkki och såndant. Det var det bästa veckoslutet på länge...kan det just bero på att jag var fri från matlistan?

Och sedan har jag märkt att när alla säger att några av mina kompisar äter massor och massor och bara förblir smala, alltså jo de äter ju ganska mycket men de äter kanske mycket två gånger om dagen, så inte undra på att de på en gång kan frossa i sig 5 muffinsar och 1 liter limu, men de äter sen inte så ofta. Inte gör de ju det kanske sådär på flit, att ojnej nu åt jag 1000kalorier, nu kan jag inte längre äta, utan det kommer sådär mera "automatiskt". Eller hur man nu skulle kunna säga det... Men min point var att inte undra på att de är så smala för att de äter ju "rätt mängd" kalorier om dagen, men de gör de kanske på ett annorlunda sätt, på ett ohälsosamt sätt.

Jag tittade igen igenom på några bilder från gamla goda friska tiderna. Och tårarna kommer ju såklart... Jag ser ju mycket sötare ut. Mycket gladare. Jag kunde göra såna saker jag tycker/tyckte om. Idrotta. Vara med kompisar. Laga god mat och njuta av den. Fan med dethär, jag hatar dej anorexi! Och inte har jag ju någonsin varit liksom fet. Helt normalviktig, okej kanske lite i överkant men i varje fall. Fast jag ser det rakt framför mina ögon att jag mådde bättre ut då och såg ut som om jag också mådde bättre kan jag inte göra något åt min sjukdom. Bara kämpa och kämpa och kämpa. Med andra ord äta och äta och äta. Jag tycker ju själv också att det är finare, om man nu kan säga så - att man har lite kött och fläsk på benen istället för att bara vara skinn och ben, så som jag... Men jag märker nog fortfarande mycket ofta hur starkt anorexin sitter fast i mej. Varje gång jag ser mej själv i spegeln och ens tror mej se 1gram mera på ett visst ställe börjar jag genast tänka mej själv som fet. Och så tänker jag, eller alltså anorexin att det är onödigt att äta, man blir ju bara fet. Helt bra skulle jag ju kunna leva såhär, jag har ju dessutom lärt mej att man kan äta ganska mycket utan att gå upp i vikt, det räcker åt mej. NEJ. Jag vill inte ha såna tankar.

Då det är svårt att äta försöker jag tänka just på gamla bilder av mej. Påminna mej själv om att jag inte blir fet. Jag har så många kilon att gå upp så att jag ens kommer till det som jag såg ut ett år sedan. Och dessutom, vad är det för skillnad? Hellre lite för mycket kött på benen och glad än bara skinn & ben och olycklig. Den meningen vill jag lära mej att påriktigt mena. Dessutom har jag ju en av Finlands bästa näringsterapeuter som säger åt mej att han aldrig kommer att göra åt mej en sådan matlista att min vikt börjar gå racerfart uppåt. Och fast det imellan är svårt att tro på det med all denhär maten, så han har ju alltid förr också haft rätt om dehär sakerna. Livet är orättvist, måste bara få påpeka det.
12.09.2010 kl. 21:03

Hemma

Har spenderat veckoslutet på läger. Det var superroligt! Men jag åt allt för mycket. Påriktigt!

Och genast när jag kom hem köp ångesten tillbaka. Hemma är den som värst. Det märkte jag nu.
12.09.2010 kl. 14:07

Hold on

Har på sistone tänkt massor på gamla goda tiderna. Friska tiderna. På våra underbara familjeresor tillsammans. Sleepovers med kompisarna. Inget kommer någonsin att bli likadant igen, eller? Jag tror inte åtminstone det... Det kan ju vara att allt blir bra igen någon dag, men inte likadanat som förut - det vet jag.

Vill ha en stor kram av någon och bara stanna där förevigt.
09.09.2010 kl. 08:42

Jealousy

Jag är så avondsjuk! Avondsjuk på de som är friska. Avondsjuk på de anorektikerna som påriktigt är så starka att de orkar kämpa så hårt att de får deras vikt och stiga. Jag är ingendera.
08.09.2010 kl. 17:12

Gråtgråtgråt

Hela dagen gick till med att hålla tårarna inne, men på kvällen brast jag ihop. Nu känns allt hopplöst. Inget är bra. Jag vill gråta och skrika och slå något. Det är som om det enda jag kan göra är att gråta, jag vet inte hur man gör något annat - eller jo visst, att banta. Men det är inte ett alternativ i dethär skedet.

Jag har nu funderat, och jag är säker att ifall man skulle ge min matlista åt en person som inte har en ätstörning skulle den kunna vara svår för henne/honom. Den är nog såpas stor ändå... Så ni kan tänka er hur svårt det måste vara för mej, med ätstörning. Alltså vem äter 4 gånger i veckan typ en godispåse? Om jag skulle ge min lista till någon av mina kompisar skulle de inte heller klara av den, det vet jag. Eller till min moster som är relativt ung och satsar på att leva hälsosamt. Inte skulle hon heller klara av den men ingen säger att hon är ätstörd. Fuck all this.
03.09.2010 kl. 21:25

En tjej på 15 år som kämpar mot anorexi.

Senaste kommentarer

14.12, 21:42Trött tröttare tröttast av anonym
10.01, 15:40Trött tröttare tröttast av Malin Rosén
28.10, 21:02Trött tröttare tröttast av http://sigridsundqvists.blogg.se/