?!

Skulle aldrig alltså aldrig ha trott att dethär kan vara möjligt. Att med all den mat jag äter går jag ännu ner i vikt. Jag vill ju inte ens att det ska hända. Men jag äter ju ändå ganska mycket, mera än min syster och mera än kompisarna i skolan! Och nu måste jag äta ännu mera. Nej nej nej säger jag. Nu blir det stopp. Jag kan inte. Jag fattar inte hur inte ens min vikt hålls som samma med all den maten jag äter. Och varje gång jag har mat framför mej är det en kamp. Och jag kunde ha lovat att jag nu hade gått upp i vikt, speciellt efter måndagen då min terapeut första gången lade märke på att min vikt faktiskt går neråt, för efter det har jag kämpat och kämpat. Jag har nästan alltid valt det större brödet. Tagit ost på brödet istället för 0% fettig skinka. Jag har gjort så mycket - och inget har räckt. Som ett tillägg fick jag på min lista att 4 dagar i veckan skall jag äta någon sorts godsak. Good luck with that säger jag bara. Jag får ju själv påverka vad som skall sättas till till listan, men godsaker är ju i varje fall lättare att äta än mycket ordentlig mat med tanke på att jag skall gå upp i vikt. Men i varje fall. 4?!?!??!?!?!! No, min vikt måste ju stiga i varje fall i något skede - desto snabbare den stiger så desto snabbare är allt dethär hemska över. Men det är just det att denhär veckan tänkte jag varje gång det var svårt att äta att om jag nu klarar av det är jag ett steg närmare mitt friska liv igen. På samma sätt som jag tänkte mina sista dagar och veckor på sjukhuset, desto bättre jag äter och visar att det skulle vara lätt så desto snabbare kommer jag hem.Men nu visade det sig att det jag gjort och kämpat med denhär veckan var allt nästan onödigt? Min vikt bara går neråt och neråt... Hur kan det påriktigt vara möjligt? Jag har aldrig haft så svårt att tro något som dethär nu...
03.09.2010 kl. 15:40

Right now

Nu känns det igen som om den viktigaste saken i hela världen skulle vara att vara smal. Jävla anorexin inuti mej, kan du hålla tjäften!?
31.08.2010 kl. 18:52

Breakdown

Det känns int bra. Jag är varje morgon rädd som fan att gå till skolan. Det känns inte tryggt där. Den enda personen som vet där har svikit mej, inte en endaste gång har hon kommit med mej till matsalen och äta...

Dessutom har min vikt gått ner! VAD FAN? Jag har ju ätit hela pizzor och hamburgare på Mc Donald's, godis och druckit limu - och ingen light utan äkta sockerlimu! Det är liksom inte logiskt? Jag har kämpat och ätit massor av så kallade förbjudna saker för en ätstörd och min vikt har gått ner? Jag var bombsäker att den skulle ha stigit, och jag väntade redan hur stolt känsla jag skulle ha efter att min terapeut skulle säga att vikten har stigit. Men nej. Jag ville typ börja gråta när hon sade att den hade istället gått ner. Den friska sidan i mej liksom kanske börjar veta och förstå hur mycket man egentligen borde äta för att gå upp i vikt, och om dethär redan var svårt att äta denhär mängden, så hur i livet kommer jag någonsin att kunna klara av att äta såna mängder som får min vikt att stiga? Och jag är fortfarande rädd att om jag äter en extra muroflinga går man upp i vikt... JAG ORKAR INTE MERA.
30.08.2010 kl. 11:17

I'll be waiting for the rescue

Great, hade just skrivit ett megalångt och tungt inlägg som sedan försvann. Orkar inte pånytt, kanske senare ifall jag orkar.

Men just nu vill jag bara krypa under täcket och tycka synd om mej själv. Och vara ensam. Inget som någon säger får mej att må bättre - Var är dedär tröstorden som förr har brukat hjälpa? Jag tror att kvällen kommer bli jävligt tung - eller egentligen hela dagen. Jag har kommit underfund med att jag tror jag är en självisk person - är det så med oss ätstörda?
28.08.2010 kl. 11:51

It's back

Ångesten har kommit tillbaka. Som stor.
28.08.2010 kl. 09:28

Jag + 4 timmar sömn = Inte bra kombination

Hyi satan. Har ätit idag en hel fettig pizza som middag på restaurang. Och imorgon skall vi igen ut och äta. Fattar int nån att jag inte är färdig? Det är inte så lätt att äta sån mat som man vet att hälften består av fett och att det är otroligt stora portioner, större än vad det står på min matlista. Alltså nog skulle jag ju egentligen kunna äta just t.ex ute på restaurang såndäna stora portioner, men alla andra som gör det har inte ätit lika mycket redan på dagen, och ännu efter middagen! Och på veckan åt jag också igen hos fafa, fattar ingen hur svårt det är när man ser hur han steker köttet i ett halvt paket smör - och nu överdriver jag inte! Han hade också köpt kaka som efterrätt och blev typ chockerad då jag sa att jag inte ville äta av den? Fattar inte ni att jag är sjuk och sjukdomen jag har är anorexi!!!!! Allt suger.

Och jag hatar att följa dendär jävla matlistan, måste bara få säga det igen.
27.08.2010 kl. 21:18

Hangö

Fan vad jag är nervös inför lägerskolan som börjar imorgon... Vi skall ut och äta på pizzeria, vet nog inte alls hur det kommer att gå...
25.08.2010 kl. 15:51

(:

Just nu känns det som om allt ändå sedan nångång kommer att bli bra igen.
24.08.2010 kl. 22:02

Lycka

Fick berättat idag åt en annan kompis. Hon tog det mycket bättre. Hon förstod mej, eller ska man säga att hon förstod denhär sjukdomen? Anyway - det känns så skönt! Jag älskar dej :)

Ps. Det har kännts bra i flera dagar nu, fast idag i skolan var det också tungt... Kanske det att det har kännts bra beror på att jag just inte hade varit på många dagar i skolan, förra veckan blev jag sjuk och så var det ju veckoslut.

Och aijoo, idag åt jag choklad spontant för första gången. Det fanns choklad att smaka på i butiken, och jag tog av den. Fast jag började ju genast tänka på att nu måste jag typ lämna bort ett mjölkglas eller något sådant... Men i varje fall var det ju något att jag klarade av att spontant äta choklad! Men sedan gick vi pånytt förbi där, och jag tog två bitar till och beslöt sedan att denhär dagen får bli en av mina två herkkudagar i veckan.

Nu skall jag anyway äta kvällsmål, glass får det bli, och ingen lättglass - en stor chokladglasspinne!
23.08.2010 kl. 21:04

I'm trying to let go

Igen... Igår kändes allt nästan som förut. Jag var ensam hemma med min syster och vi lagade mat och tittade på filmer och vi åt godis. Jag kunde igen äta en bra mängd godis och det kändes helt bra. Så som förra veckan, det kändes som om inte det fanns någon anorexi. Men sen måste man börja tänka på detdär kvällsmålet... VEM äter kvällsmål efter nuggets&franskisar, och massor med godis? Inte gjorde jag heller det då när jag var frisk. Det är liksom då som det kommer till en. Jag kan ju inte bli frisk när man inte säkert någonsin kommer att behandla mej som sådan...

Också förra veckan när jag var hos min fafa, vi lagade god mat och tittade på ett program. Jag skulle ha kunnat ta mera mat, så som jag alltid förr brukade - men detdär jävla kvällsmålet är alltid i mitt huvud. För om jag äter lite mera mat på middagen, inte brukade jag då äta kvällsmål? Jag vet inte om någon förstår min point, men... Det är liksom så svårt att få skrivet det man tänker.

Jag vill berätta åt en annan kompis, för hon jag berättade åt har nog inte stödat mej, int ett piss! Men just nu också när jag vaknade, för att allt på något sätt kändes så bra så vet jag inte hur jag skall berätta det. Noja får nu se hur/när/om det blir av.

Jag saknar så mycket att vara med mina kompisar, att gå på träningar, jag saknar precis allt som jag förr brukade njuta av!
22.08.2010 kl. 09:05

Vill ha mitt gamla liv tillbaka

Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka, mera än någonsin! Jag vill kunna ha sleepovers med mina bästa vänner och kunna äta likadant allt gott så som de gör. Och inte bara tänka på hur kalorierna av en chokladbit sugs in i min kropp per varje tugga. Men mitt liv kommer ju säkert aldrig att bli helt likadant som det var förr...

Hur kan det påriktigt vara så svårt att gå upp i vikt, eftersom det ändå i något skede måste hända, och ju fortare det händer så desto snabbare får jag börja gå på träningar och göra allt sånt som jag brukade. Och desto fortare blir jag säkert också frisk(/are).

Jag vill inte känna en sån ångest när jag har framför mej min gamla favoritmat, spagetti. Jag vill inte börja nästan gråta av att bara se på portionen framför mej... Varför skulle denhär sjukdomen infalla på mej?
20.08.2010 kl. 15:07

Sjuk

19.08.2010 kl. 17:24

Jag mår inte bra.

...
18.08.2010 kl. 21:39

!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Skolan var hemskt. Det var hemskt! Att äta i skolan var ett enda helvete. Och hon, alltså kompisen jag berättade åt om mej kom inte med mej och äta, hon kunde inte äta för att hon just hade ätit morgonmål, okej det hade jag också gjort just och jag är säker att mitt morgonmål var dubbelt så stort som hennes? Men att hon inte ens kom med mej, bara som sällskap... Det visar att inte hon alls påriktigt förstod/förstår hur jag har det och vad som är svårt...

Det känns som om allt börjar från början. Att man måste börja med allt det tunga från början. Skolan är bara för mycket just nu.

Jag är så a-v-u-n-d-s-j-u-k på alla dem som inte har denhär förbannade sjukdomen. Jag kommer inte att kunna vara med om något roligt tillsammans med mina kompisar. Inga roliga sleepovers eller tjejkvällar. För att jag måste följa dendär förbannade matlistan. Jag vill ju bara vara normal...

Jag har inte heller någon som påriktigt bryr sig om mej så som de bryr sig om någon annan. När man tänker efter, så det är aldrig -  och då menar jag faktiskt aldrig, som någon frågar mej med någonstans, det är alltid jag som frågar någon eller så får jag imisstag veta om något som jag kanske inte egentligen borde och sedan så är det lite måsta på att bjuda mej med.

No, life sucks, no can do.
17.08.2010 kl. 11:59

Längtar



Skulle göra nästan vad som helst för att få gå på en springtur...
16.08.2010 kl. 10:35

En tjej på 15 år som kämpar mot anorexi.

Senaste kommentarer

14.12, 21:42Trött tröttare tröttast av anonym
10.01, 15:40Trött tröttare tröttast av Malin Rosén
28.10, 21:02Trött tröttare tröttast av http://sigridsundqvists.blogg.se/