Lite lång, sorry...

Jag vill bara skita i min matlista. Inte därför för att jag inte vill äta något alls eller att jag skulle villa gå ner i vikt. Faktiskt inte. Jag kan liksom aldrig bli normal med den, man måste hela tiden tänka vart än man går att vilken tid och vad man skall äta och går det att fixa så att jag kan äta just den tiden. Blir galen!

Igår var jag med min syster barnvakt till mina småkusiner. Måste medge att för att ingen egentligen var där och se hur jag åt så sket jag totalt i matlistan... För att de skulle äta middag redan så tidigt och jag hade ju inte ens hunnit äta lunch när jag kom dit så blev det nu lite sådär... No när vi var ute före middagen köpte de andra en isglass och jag tog också, och så delade min syster med mina småkusiner en pizza och jag tog en sallad liksom som lunch. Sedan skippade jag på det sättet mellanmållet och sedan var det dags för middag, pasta. Jag åt middagen så som den är enligt min matlista nog. Men sedan skulle vi börja titta på filmer och där fanns en massa karkki och chips & grönsaker & dipp. Jag började såklart med grönsakerna och tanken var att jag inte skulle äta av karkkina eller chipsen. Sen tänkte jag att kanske det skulle vara bra om ja skulle ta några karkkin, bara några för att jag ändå inte åt något mellanmål. Sen tänkte jag att om jag äter lite chips också kanske jag inte sen tar något kvällsmål alls. Men sen orkade jag inte mera. Jag sket i allt. Jag bara åt och åt. Säkert 300g godis och nästan halva chipspåsen. Jag åt säkert mera än min syster? Fan vad det kändes bra - just det ni hörde rätt. Det kändes liksom som om jag var samma jag som jag var ett par år sedan. För jag brukade ju vara den som tömde godispåsen fortast. Men efteråt kändes (känns fortfarande) det liksom konstigt. Jag hade gjort något som egentligen är förbjudet för mej, men egentligen bra? Jag kände mej ecklad av allt, kunde inte liksom sluta tänka hur all den mängden kalorier kommer att svälla upp mej till en boll. Och jag visste att mamma inte skulle tro mej när jag sa att jag påriktigt åt massor med godis.



Men min point är den, att det ändå kändes liksom bra, jag klarade av att vara som jag brukade vara när jag inte följde matlistan. Man skulle liksom inte behöva tänka att om man vaknar klockan 12 på en söndag kan man lugnt äta morgonmål, sen om man fast far med en kompis på leffa är det inte så allvarligt om man missar lunchen, för man äter ju en massa karkki istället. Och sen kanske man är så proppmätt att man inte bara orkar så mycket ordentlig mat när man kommer hem. Men jag är rädd, rädd att jag aldrig kommer att få ett sådant liv, rädd att sedan om/när jag är frisk kommer alla ändå att hela tiden titta på mitt ätande annorlunda än vad man egentligen gör...
Publicerad 15.08.2010 kl. 13:19

Fuck this

Orkar int... Jag kommer aldrig att bli frisk. Allt går mot helvete. Vill int att skolan ska börja, kommer int att klara av dendär pressen, det är så tungt att spela att allt skulle vara bra, att spela någon annan än man påriktigt är.

Aijoo. Jag berättade åt min kompis. Det kändes på ett sätt lättnande att få ut allt, men efteråt tänkte man ändå att hon förstod nog riktigt inte... Men int kan man ju skylla på henne, för ingen utomstående kan förstå denhär sjukdomen.
Publicerad 14.08.2010 kl. 10:22

:)

Jag har världens bästa bror. Punkt & Slut.
Publicerad 12.08.2010 kl. 18:29

Totalt utmattad



Otroligt hur mycket gråtandet kan trötta ut en så mycket...
Publicerad 12.08.2010 kl. 16:30

Don't know what to do

Alltså påriktigt, hur i hela helvetet skall jag berätta åt min kompis imorgon? Hur gör man något sånhänt? Inte kan jag ju bara säga "Hej, btw jag har anorexi". Eller är det lättare att bara säga det sådär rakt ut?
Publicerad 11.08.2010 kl. 23:23

Sure

Hon hade ju såklart inte tid att träffa mej trots allt. Tack för det. Nog borde jag ju ha gissat att det igen blir såhär. Imorgon blir det nytt försök, får se om hon igen hittar på nån orsak att inte träffa mej. Saken är bara den att varje gång vi skall träffas har jag samlat mod att bli färdig för att berätta, och så kommer det alltid ett SMS där hon skriver att hon inte sen heller kan träffas, då blir jag liksom så fittig och har inte längre detdär modet och dendär viljan att berätta, åtminstone åt henne... Egentligen vet jag inte varför jag "låter" någon behandla mej så dåligt, särskilt någon som jag kallar min bästa vän.
Publicerad 11.08.2010 kl. 18:17

Confused

Imorgon tänker jag göra det. Jag tänker berätta om min situation åt min kompis. Jag måste göra det, någon kompis måste jag få berätta åt, speciellt nu när skolan börjar. Men det kommer att ändra på allt... Jag vill berätta så mycket, men tänk om jag sen heller inte vågar?
Publicerad 10.08.2010 kl. 23:08

No more!

Har idag igen tid hos en ny psykolog. Jag fattar inte pointen, jag har fått ett superbra förhållande mellan mej och min terapeut i SHK, så varför måste jag träffa någon annan psykolog? Det är inte liksom sådär bara att våga öppna sig, inte är jag någon bok!
Publicerad 10.08.2010 kl. 09:23

Misslyckad?

Har inte uppdaterat för att jag har varit på lande...

På fredagen hade jag alltså tid hos min näringsterapeut, och vi gjorde lite tillägg till min matlista. Såhär ser den nu ut för tillfället:

Morgonmål:
2 bröd + 60% margarin + pålägg
2 dl mjölk/jogurt/fil
2 dl juice ELLER 1 frukt

Lunch:
1 potatis ELLER 1 dl pasta/ris/potatismos
80-100g kött
Lite sallad/grönsaker + dressing
1 bröd + 60% margarin
2dl mjölk

Mellanmål:
2 dl jogurt + 1 dl muron/mysli

Middag:
2 potatisar ELLER 2 dl pasta/ris/potatismos
150g kött
Lite sallad/grönsaker + dressing
2dl mjölk

Kvällsmål:
3dl muron + mjölk
2dl juice ELLER 1 frukt

+ 2 "herkkudagar" i veckan, dvs då jag äter någon sorts godsak som extra till allt detdär. T.ex en chokladstång, en bulle, en glasspinne, en kakbit,  lite lösgodis eller något liknande...



Det är inte lätt, det kan jag säga er... Igår hade vi kräftis på lande, och då skulle det vara en av mina så kallade herkkudagar så att jag skulle som extra godsak äta en bit kaka som efterrätt. Den gick helt bra att äta, men kvällsmålet efter det - det gick ju sen inte lika bra. Klarade inte bara av att äta kvällsmålet. Vi kom sen med mamma överens om att bara lite jogurt skulle få räcka. Efteråt kände jag mig liksom så misslyckad. Jag hade liksom misslyckats att följa matlistan som vi tillsammans hade kommit överens om. Och jag har ju på sätt och vis misslyckats med att vara en anorektiker för att jag ändå äter så mycket. Frisk kan man ju inte kalla mej, inte nära heller! Anorexin finns nog fortfarabde kvar i mej, that's for sure...
Publicerad 08.08.2010 kl. 22:08

Hate this

Det känns som om varje gång somvjag tittar mej själv i spegeln skulle jag bli fetare och fetare. Int är det det att jag sku tycka att jag nu är fet, men om jag bara kommer att fortsätta och fortsätta att svälla upp.

Och sen har jag märkt hos en av min kompis symptomer till en ätstörning. Det känns liksom orättvist att alla kompisarna tittar "neråt" på mej för att jag har en ätstörning, fast jag har ju inte berättat åt dem om min situation, men nog vet jag egentligen att de vet, eller nog märker man det liksom. Men sen så dendär kompisen har alltid varit smal som en sticka, så kanske ingen därför lägger lika mycket märke till henne? Men alltså på allvar, hon äter ju liksom ingenting! Förutom några karkkin i dagen typ. Det är orättvist att jag måste bli fetare, och att alla vaktar mitt ätande, varför får hon då vara så smal? Nog sku jag också klara av att äta några karkkin i dagen om alla sen int sku tvinga mej att äta massor annat. Men jag vill ju liksom bli frisk, int är det det. Jag sku int villa bry mej såhär mycket om alla andra människor och vad de tycker och tänker! Aaaargrhrgh! Jag försöker tänka hela tiden att okej, fast jag skulle bli fetare (än hon (fast int är det ju liksom att jag har en tävling att jag sku villa vara smalast av mina kompisar)) så skulle jag vara mycket lyckligare än hon. Jag skulle kunna njuta av mormors nybakade bullor och annan god mat. Men denhär sjukdomen är så twisted att huh...

Denhär sjukdomen har liksom gjort att jag inte har likadana relationer till mina kompisar. Och en kompis har gått t.om och sprida att jag har anorexi... Imellan känns det som om jag skulle villa berätta åt mina kompisar om mej, men skulle de förstå? Hon var en av de jag hade tänkt berätta åt, men come on, skulle hon påriktigt stöda mej och förstå denhär sjukdomen? Om hon nu är så säker att jag har anorexi när hon går och sprida rykten om det skulle hon ju kunna komma fram till mej och fråga hur det går för mej och visa att hon bryr sig och vill vara som stöd. Men nej. Int bryr hon sig.
Publicerad 04.08.2010 kl. 21:50

Mixed feelings

Jag känner mej fittigt fet. All mat som jag måste äta känns bara för mycket. Och på fredagen träffar jag näringsterapeuten igen. Han kommer att sätta mera mat på min dagliga matlista. Vill inte, jag kommer inte att klara av det.

I mitt huvud snurrar dessutom massor tankar av mina kompisar. Det stör mej helt massor att ingen kollar hur de äter, nog sku jag också kunna äta typ bara en karkkipåse i dagen o hållas lika smal som dom, Dom äter påriktigt ingenting. Jag vet int ens varför det stör mej så mycket, jag sku int villa att de sku störa mej, Men jag är säker att åtminstone vissa av dom har någon sorts ätstörning...
Publicerad 03.08.2010 kl. 18:33

Ångesten bara växer och växer och växer

Har igen gett alltförmycket makt åt anorexisidan... Shit

Och har fått galna ångestattacker, så hemska att ingen kan förstå.
Publicerad 01.08.2010 kl. 21:48

Svårt att andas

Jag är så fylld av ångest att jag har det svårt att andas. Det finns ingen som skulle kunna förstå just här nära. Vi åker iväg till vår ö för veckoslutet, skulle int egentligen ha lust, för jag är så nere att det känns som om allt jag gör är håller mina tårar inne. Vet inte vad det beror på, är int egentligen mera säker om jag har gjort några framsteg alls. För mitt humör far ju alltid ner då inte jag får göra som jag har planerat angående mitt ätande. Kanske det sen också är mitt anorexijag som planerar allt i mitt huvud... Mat är ju det ända som har rullat i mitt huvud på länge. Jag orkar inte tänka på mat 24/7! Vill bort från dethär helvetet.
Publicerad 30.07.2010 kl. 12:34

Breakdown

Har int alls lust med något mera. Int liksom alls lust att äta. Eller joo - emellan, men när pappa skall hela tiden överdriva matportionerna! Jag har lovat att följa matplanen och då borde han också göra det, och inte bara tvinga och "lura" mera mat i mej!!! Jag vill bara krypa under täcket och gråta!
Publicerad 29.07.2010 kl. 20:48

Ångestångestångest!

Jag fattar inte. Jag åt på lunchen mera än min matlista sade att jag skulle göra. Och det var hemskt, men ändå på något sätt kändes det bra - eller inte liksom bra men man kände sig som en vinnare. Jag har alltid förr tänkt att jag skulle villa äta sån mat som jag tycker om och äta sedan mycket av den så kanske det skulle vara lättare, men jag har förstått att det inte är så. Inte påverkar det egentligen om maten är jätte god eller helt ok. Lika svårt är det ändå. Men efter lunchen kände jag mej jätte äcklad, eller liksom ångesten kom då... Och sedan började man tänka att jag ännu måste äta mellanmålet och till kvällen en hel pizza, och sedan ännu kvällsmålet! Men jag har bestämt att jag måste ens någolunda äta upp det, för fast det nu känns så hemskt så är desto oftare jag äter "mycket" så desto snabbare får jag mitt normala liv tillbaka och desto snabbare känns ätandet igen normalt. Men det känns som om anorexijaget inte vill släppa loss, som om den skulle dra mej hela tiden djupare och djupare...
Publicerad 27.07.2010 kl. 17:05

En tjej på 15 år som kämpar mot anorexi.

Senaste kommentarer

14.12, 21:42Trött tröttare tröttast av anonym
10.01, 15:40Trött tröttare tröttast av Malin Rosén
28.10, 21:02Trött tröttare tröttast av http://sigridsundqvists.blogg.se/