Ingenrubrik

Jag blir liksom snart galen. Det var så nära att berätta åt en kompis om min situation, men sen vågade jag liksom inte... Speciellt när hon började gnälla om att hon är fet.

Och fuckfuckfuck. Vikten hade gått neråt... Eller inte vet vi ju om det bara är något med vätskebalansen, men i varje fall. Inte vill jag ju att den ska gå neråt. Jag fattar inte, liksom jag försöker ha en konversation inne i mitt huvud med mitt friska jag och anorektiska jag. Saken är ju så, att desto mera jag äter, desto snabbare börjar jag gå upp i vikt, och ju snabbare jag ens väger lite mera så får jag börja ha mitt normala liv igen. Gå på träningar osv. Med varje tugga som jag tar är jag ett steg närmare ett lyckligare liv, men varför gör jag det så svårt?
26.07.2010 kl. 20:06

Orkar inte

Nu är det svårt igen. Hela gårdagen fick jag gå och hålla mina tårar. Ätandet är igen helt för svårt. Det går liksom ingenstans...
25.07.2010 kl. 15:50

Cause I don't think that they'd understand

Sorry... Allt har varit sådär liksom ganska confusing dehär dagarna.

Vad som har hänt är alltså att A har varit hos oss på besök med sin familj nu dethär veckoslutet. Och först gick det ju bra. Jag skulle t.om ha villat berätta för henne om mej, men jag vågade nog sen heller inte... Men sen igår på något sätt så orkade jag bara inte. Jag liksom brast ihop, och jag kunde inte liksom få någon lugn och ro som jag verkligen skulle ha behövt. Ni kunde hitta mej i WC:n och gråta. Då kommer den frågan igen, hur kommer det att gå när skolan börjar? Jag har liksom inga krafter längre... Jag har haft så många chanser som jag skulle ha kunnat strunta i anorexin och bevisa hur stark jag är - men nej. Jag orkar inte.

Dessutom är jag hungrig. Just det ni hörde rätt. Och jag har varit det nästan varje morgon. Vaknat med kurrande mage och varit dödshungrig.
25.07.2010 kl. 11:01

Jag mår int bra - kan ingen se det?

Hatar dethär! Kan inte detdär anoreximonstret bara sticka iväg från mitt huvud! Hur kommer jag att klara mej när skolan börjar? Jag måste bara le och esittä att allt skulle vara bra fast det inte är det. Det är som om jag skulle leva ett dubbelliv, och mina kompisar har ingen aning om hur skit den sidan de inte vet något om är... Om några dagar med A nu har kännts sjukt svåra, så hur kommer det påriktigt att gå när skolan börjar? Jag skulle ju villa berätta åt någon, men jag vågar inte...
24.07.2010 kl. 19:13

Vinnare eller inte?

Okej. Känner mej som en vinnare. Men ändå inte... Har överraskat mej själv också med hur bra ätande går. Igår innan jag skulle gå och sova beslöt jag mej för att ta ett kex för att jag hade lust. Det är svårt när ingen förstår hur just såndäna småsaker kan betyda så mycket. Och just åt jag två bitar kaka till efterrätt, fast jag visste och tänkte på hurdan kaloribomb det var - så på något sätt orkade man inte bry sig. Men nu försöker jag hålla tankarna någon annanstans, för att jag vet att dendär ångestkänslan kommer snart.

Jag är liksom rädd att låta mej äta. Fast alla nu säger att ju mera jag äter - desto bättre. Men jag vågar inte. För det första är jag rädd att jag inte kan sluta. Nu också när jag har imellan ätit lite kex eller annat sött, har jag liksom dendär känslan att jag vill aldrig sluta. Och för det andra är jag säkert också rädd för framtiden. Om jag nu låter mej bara äta och äta kommer det bli en vana som sedan kommer vara svår att komma ifrån, nu är det ju bara bra att jag går upp i vikt, det är ju liksom meningen för att mitt BMI är för lågt. Men sedan när jag har nått ungefär dendär min biologiska vikt. Kommer jag att sedan bara fortsätta att svälla upp som en bomb?

Äsch vad jag saknar normalt ätande! Jag kom just idag och tänka på att det har varit någon slags störning i mitt ätande längre än vad jag själv ens skulle kunna tänka mej. Jag kommer inte påriktigt längre ihåg hurdant normalt ätande är...
22.07.2010 kl. 22:46

Tänka på

Tänk att något så naturligt som mat kan spela så stor roll i vårt liv?
22.07.2010 kl. 10:33

Saknaden

Hatar & älskar att titta på gamla bilder. Varför har jag låtit mej förstöra mitt liv? Jag saknar den gamla jag. Jag saknar att gå på träningar. Att ha mens. Att bli glad av att hitta en chipspåse i skåpet. OCH ENDÅ SKA DE VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT ÄTA? Jag bruka ju vara den som alltid tog till mat när det bjöds, åt alltid halva efterrättskakan, tog Mc Donald's aterian som +. Jag bruka tycka om att gå på småbarns födiskalas för där bjöds alltid på en massa karkki, kex och tårta. Men idag har vi ett kalas vi ska gå på, och jag är rädd. Jag är rädd att gå dit. Hur galet är det?! Jag hatar dethär lilla monstret i min kropp!

Ibland hoppas jag att jag skulle ha fått hjälp tidigare, kanske det då inte skulle vara såhär svårt?
21.07.2010 kl. 08:57

I won't give in

Sådär, nu drar jag iväg på film. Vet inte riktigt om jag vågar köpa lösgodis eller inte... Måste på något sätt tänka så att varje godis som jag äter är ett steg närmare ett friskt liv... Inte nånsin skulle jag ha trott att något som ens tanken av att äta godis skulle vara såhär svårt?
20.07.2010 kl. 11:42

-

Terapin idag var inget vidare. Jag fick inte liksom sagt hur det påriktigt känns. Eller äh inte vet jag. Det kändes inte bara så bra som det brukar. De om de.

Imoron blir det leffa, ska försöka äta karkki igen... Får se hur det går. Och jaa - förresten, idag åt jag en Happy Meal på Mc Donald's! Fattar ni hur stort framsteg det är!
19.07.2010 kl. 21:24

Mot stan

Veckans höjdpunkt: Iväg till stan för terapin.
19.07.2010 kl. 08:59

Blääh

Känner mej ecklad men också stolt av vad jag har ätit idag. Men måste nog erkänna, några bitar av chokon klarade jag bara inte av att svälja sen heller, så måste spotta ut dem...

Mamma har makaronilåda i ugnen, fan vad jag brukade älska mammas makaronilåda och massor med ketchup! Men nu fruktar jag typ för den stunden då makaronilådan kommer ur ugnen och skall ätas... JAG VILL BLI NORMAL IGEN!

Har förresten tänkt idag på att jag egentligen inte längre minns hur man normalt förhåller sig till mat. Har bara svaga minnen av hur glad man brukade bli när mamma hade köpt ett paket B&J's i frysen, och så skulle man ha kunnat äta typ hela paketet. Nu blir jag ju bara så ångestfylld av varje extra tomat som mamma köper.

http://familjenkorb.blogg.se/images/2009/cm_29997114.jpghttp://kotiliesi.fi/s/f/ruokaohje/e300x300_178474-makaronilaatikko.jpg

Dessutom är jag nu redan superspänd inför skolstarten...
18.07.2010 kl. 19:39

TRÖTT!

Minns inte när jag senast sovit ordentligt. På nätterna har jag svårt att få sömn för att allt snurrar i huvudet, och det är då som allt känns mest förjävligt. Och på morgonen har jag nu varje morgon vaknat mellan 9 och 10, och då kan man inte mera somna om för att man är nervös inför dagen och då börjar dendär hemska anorexisidan måsta planera hur och var och vad man skall äta idag. It sucks.
18.07.2010 kl. 10:27

Vad fan?

Alltså helt sjukt. Nu är mitt humör typ det bästa på hela dagen? Skulle faktiskt ALDRIG ha trott efter middagen. Klarade av kvällsmålet utmärkt, och gissa vad? Tog en glass som efterrätt. Helt själv. Ersatt inte någonting med den. Fan vad jag är stolt!

Vet inte hur mitt humör blev så bra plötsligt, jag började liksom tänka när jag var ute på sjön med fafa, att dethär är liksom inte jag. Och sedan att jag aldrig kommer att få börja idrotta igen ifall inte min vikt stiger. Fast på något sätt bryr jag mig inte ett piss om idrotten just nu, jag har nämligen endast dåliga minnen angående idrott från våren då ätstörningen var som värst - då när jag också hade ett hemskt måsta på att bara idrotta.
17.07.2010 kl. 23:20

Is this what it feels like to really cry?

Jag var såhär nära på att brista ihop på middagen. Jag vet inte hur jag lyckades hålla tårarna inne. Och jag vet inte heller riktigt varför det kändes så dåligt, men det bara gjorde det. Kanske det berodde på det lilla pratet jag hade med mamma strax innan... Hon fattar inte ett piss av något! Nu vill jag bara dra täcket över mej och gråta mej bort. Och oh god, hur kommer jag ännu att klara av kvällsmålet...?

Nu måste jag bara orka och kämpa på, senast efter måndagen tror jag att allt redan känns liiiite bättre, för då har jag tid hos min terapeut. Det är ett enda helvete att leva såhär måste jag nu igen säga för 1843 gången.

Min dröm är att jag en morgon skulle vakna, och det skulle inte mera kännas såhär illa. Man skulle inte känna sånhän ångest, och det skulle inte vara så svårt att äta. Och joo joo för hundronde gången JAG VET att det inte kommer att hända! Men ändå hoppas man ju på något sånt...
17.07.2010 kl. 20:32

!!!

Vittu. Denhär ätstörningen förstör allt. Man kan int vara med om något. Är så helvetes jävla trött på dethär satans skitet!
17.07.2010 kl. 19:12

En tjej på 15 år som kämpar mot anorexi.

Senaste kommentarer

14.12, 21:42Trött tröttare tröttast av anonym
10.01, 15:40Trött tröttare tröttast av Malin Rosén
28.10, 21:02Trött tröttare tröttast av http://sigridsundqvists.blogg.se/