En ny dag

Jag tänker alltid att fan vad jag har kommit långt. Men sen när jag tänker efter, så int är det ju egentligen så? Om jag skulle ha kommit långt skulle jag nu inte sitta här och planera hur och vad jag kommer att äta idag. Eller om jag köper en glass tycker jag genast att jag är en vinnare - visst är det ju ett framsteg, men då har jag ju tänkt och planerat på det också, kanske jag då har ätit litet mindre av något annat i min matplan som jag egentligen inte borde få göra, eller så ersätter jag t.ex ett mellanmål som borde vara jogurt + mysli med en liten glassboll. Då har ju säkert den lilla glassbollen mindre kalorier än vad jogurten och myslin skulle ha, så egentligen har jag ju då gett makten åt anorexisidan? Och om jag köper en glass tar jag ju alltid bara en liten glass, och inte en stor och gräddig och chokladig glass vilket jag brukade göra.

http://www.student.chula.ac.th/~51459181/0620_Ice_Cream.gif

Gårdagen gick förresten helt ok. Kunde dock inte äta allt från tallriken som vanligt...
17.07.2010 kl. 11:14

Hmm

http://www.eatinocnj.com/Island%20Grill%20Food%20Pics.%20004.jpg

Måste nog erkänna att jag är lite nervös inför kvällen då typ hela släkten kommer hit för middag... Det är ju bara min familj + mor- och farföräldrarna som vet om min ätstörning, så kommer alla som inte vet då gnälla om att jag måste äta mera, för de har ju alla märkt och påpekat om min viktnedgång. No, jag skall sitta breved pappa, han ser ju i alla fall att jag sedan äter åtminstone enligt matplanen.
16.07.2010 kl. 19:36

VARFÖR

Hatar mej själv för att jag lät min ätstörning gå så långt.
16.07.2010 kl. 17:15

I mina drömmar där håller du min hand

Av mina kompisar så har jag ingen...
Ingen som jag skulle kunna berätta om min ätstörning om
Ingen som skulle förstå och stöda
Ingen som jag just nu litar 100% på
Min familj är det ända jag har

http://emelieone.blogg.se/images/2009/128f02ea-6dbe-4577-b283-8ab8723a9196_60716341.jpg

Och joo jag vet att allt dethär låter sjukt teini, men det är sant.
15.07.2010 kl. 23:37

Take me away

Fan vad jag saknar den gamla jag. Hon som brukade njuta av sommaren och måste nästan varje dag få en glass från kiosken. Hon som ettutre beslöt sig för att ta något gott att äta. Hon som åt flera portioner av pappas goda grillmat. Så småningom börjar jag glömma hurdant det var att vara frisk... Väntar så på den dagen när jag förhåller mej till mat som en normal person. Då man är hungrig äter man, och om det är gott kanske man äter lite extra, om det är äcklit lite mindre. Av alla personer skulle just jag insjukna, varför?

Egentligen har denhär sjukdomen lärt mej massor och gjort mej till en helt annan person. Och fast jag först är i början av processen att friskna, jag kan faktiskt inte nära heller kalla mej frisk, och kommer inte att kunna göra det på en lång tid, det vet jag nog, så har allt dethär redan gjort mej till en starkare person. Tiden på sjukhuset, all den otroligt tunga ångesten, de miljoner kvällar som jag gråtit mej själv till sömns. Och då när jag har dendär matportionen framför mej och det känns jävlit svårt, tänker jag några månader tillbaka och påminner mej själv om hur långt jag redan har kommit, då för några månader sedan skulle jag aldrig ha klarat av den mat som jag nu klarar av att äta. Så om några månader har jag kanske igen kommit vidare.

Så hur dumt det än kan låta, skulle jag säkert inte ta bort ätstörningen om jag hade möjligheten till det. Eller visst - nu känns det som det bästa alternativet. Men tänk sedan i framtiden när jag är frisk och allt detta förjävliga är bakom mej, inte skulle jag då vara samma person som utan ätstörningen. Dethär är bara något jag nu måste gå igenom, och jag måste vara stark och orka - jag får inte ge upp!
15.07.2010 kl. 23:11

...

Jag vet int liksom vad det är som gör allt dethär så svårt. Fast det fortfarande är svårt att äta så är det inte liksom alls på samma sätt som det brukade. Man kan liksom int förklara det. När jag i ett inlägg tidigare skrev om hur jag nu skulle få äta vad som helst och hur mycket som helst och att det gör mej ledsen att jag inte kan/vill göra det nu, så på något sätt känns det att det inte längre skulle vara tillåtet. Vet inte varför. Kanske för att när jag de senaste dagarna har tänkt massor på allt så har jag kommit allt mer och mer underfund med att det är egentligen ingen skillnad vad jag väger med tanke på att jag skall bli frisk. Det är inte liksom alls pointen att bara gå upp i vikt och sen skulle allt vara bra. Int är det så att sen när jag har fått 5kg eller 10kg till så kan man säga att jag är frisk. Helt bra kan det vara så att jag skulle väga 10kg mera och ändå känna mej lika skit som nu. Kanske det inte längre gör mej lika ledsen att jag inte nu "utnyttjar" min chans att få äta vad som helst när jag tänker på att det är mycket viktigare att jag blir frisk och skulle kunna tänka normalt om mat. Det är inte liksom dendär största pointen att gå upp i vikt, såklart vet jag ju att åtminstone i mitt fall det är ett måstapå - och jag försöker tänka att för att min mens igen ska komma igång måste jag gå upp i vikt. Jag vill ju bli en mamma ännu i framtiden. Men jaa, det verkar som om liksom människor tror att de anorektiker som inte längre är underviktiga skulle vara samtidigt genast friska? Helt bra kan ju t.om en överviktig person ha en ätstörning. Kanske det är en av sakerna som jag är rädd för med viktökningen, att sen när jag börjar närma mej ens normalvikt tror människor att jag skulle vara frisk? Det kommer ta länge innan jag blir frisk, jag vet nog det. Jag väntar så på den dagen när allt som snurrar i huvudet inte handlar om kalorier, kaloriräknande, mat, matplanering och allt sånt skit.

Wups - blev ett lite väl långt inlägg... Sorry
15.07.2010 kl. 12:14

God morgon

Nu har jag inte på gång en bra period. Ätandet har inte kännts såhär svårt på länge. Noh, jag kämpar på bara!


http://www.trcc.commnet.edu/ed_resources/tasc/images/symbol_noFood.gif

Dagens planer: Att göra absolut ingenting.
15.07.2010 kl. 10:48

Bestämt

Sådär. Nu har jag bestämt att jag inte får gå på vågen, åtminstone på en tid. Får se hur det lyckas... Men vi hoppas på det bästa!
14.07.2010 kl. 21:15

Step by step

Så bevisades det just också att jag har styrka&vilja att bli frisk.
Nu väntar i varje fall en några timmars bilresa i hettan mot stan för min terapi, thank god för luftkonditionering!
14.07.2010 kl. 09:54

Sitter här och längtar och mina tårar blir fler och fler

Saknar den person jag brukat vara. Jag vet inte längre vem jag är. Just nu känns det som om jag bara skulle villa gå i pappas famn och gråta och att han aldrig skulle släppa taget.

13.07.2010 kl. 23:23

I'm hanging on another day

Imellan går det bra. Eller det känns bra. Imellan känns det dåligt. Det är som en oändlig berg- o dalbana. Mitt huvud tål inte mera allt mitt tänkande, det känns som om det skulle spricka. Det finns 2 röster i mitt huvud. Förståndet säger annat än den andra sidan. Fast jag hur skulle villa så vågar man liksom inte släppa sej loss från den anorektiska sidan, man vågar inte tillåta sej själv allt som så länge har varit förbjudet. Vill till min psykolog, nu. Som tur har jag tid imorgon. Hon förstår mej och hur svårt det är för mej allra bäst. Det brukar lätta massor efter att jag har varit hos henne. Vill bara att all denhär skit ska ta slut!  Ingen ska behöva leva med något så hemskt som en ätstörning.
13.07.2010 kl. 18:48

Ångest



Kom nån och rädda mej, tack.
13.07.2010 kl. 15:46

Sitting here alone with my memories

Int vill jag dethär. Jag måste påminna mej om att jag inte är menad för att vara så smal. Hatar min för smala kropp. Mina ben som sticker ut. Att det gör ont att sitta och t.om stå. Och endå måste det vara så jävla svårt! För ett år sedan drömde jag typ att jag skulle få/måsta äta vad som helst och hur mycket som helst. Och nu har de dagarna kommit när läkarna säger att all ohälsosam mat nu skulle vara hälsosamt för mej. Men varför vill jag då inte äta allt som jag älskar? Eller åtminstone älskade... Jag brukade älska spagetti, pizza, skräpmat, godis, glass, you name it! Men nu känns det bara som någon sorts gift som man stoppar i munnen... Men jag hoppas så att de dagarna ännu kommer i framtiden, det måste de göra! Jag ger inte upp! Jag skall slå dej anorexijäveln!
13.07.2010 kl. 12:11

Why me?

Blir jag ännu nånsin frisk? Orkar int med dethär skitet. Jag vet att jag inte är värd dethär.
12.07.2010 kl. 22:26

En tjej på 15 år som kämpar mot anorexi.

Senaste kommentarer

14.12, 21:42Trött tröttare tröttast av anonym
10.01, 15:40Trött tröttare tröttast av Malin Rosén
28.10, 21:02Trött tröttare tröttast av http://sigridsundqvists.blogg.se/