.

Publicerad 17.10.2010 kl. 20:22
Ingen verkar riktigt förstå mig. Ingen förstår hur det känns att mina urgamla farkkun från mina "feta tider" igen passar på mig... Jag kan liksom inte äta normalt, antingen äter jag ingenting eller så bara äter och äter och äter jag bara.

Ingen i min närhet verkar förstå att jag påriktigt också har problem med att äta för mycket. För att jag är fortfarande underviktig märks det ju inte på samma sätt, för att det är det rätta att min vikt stiger. Men undrar inte någon om jag plötsligt vräker i mig en hel chipspåse? Och efter det en middag med efterrätt på. Det som man hör av t.ex. mamma är att "no int åt du nu så mycke" eller "de e ju bara bra att du äter". Och så när hon har ätit några bitar choko är hon helt proppmätt och orkar inte alls äta ordentlig mat mera. Men sen om jag äter dubbelt den mängden hon har ätit har jag ändå enligt henne inte ätit så mycket choko, att jag alltid överdriver allt.

Nu känns det som om det är fint om jag inte äter sötsaker. För jag kan redan äta så mycket av dem och har redan ätit, och nu skulle jag villa att inte varje dag kräva dem så mycket. Det är inte längre en wau-upplevelse om jag tar en bit choko. Jag börjar bara få så otroligt dåligt samvete och ofta slutar det i det att jag sen också spottar ut chokon....

Jag vill liksom inte just nu gå upp i vikt. Kan viktuppgången inte liksom stanna eller ens sakta ner lite... Nu när man inte vill att det skall gå upp går den bara, det bara inte går att vara utan att äta... Och då när jag hur kämpade med att få den att stiga ens 100g gick det inte på något sätt. Jag vill liksom inte att jag skall bli igen så så smal som jag var några månader sedan. Men många av mina kompisar är ju samma storlek som jag nu och ingen tvingar dem att gå upp i vikt? Jag vill bara kunna leva normalt, få gå på träningar, vara med kompisarna, äta lite hur som helst.

Hur kunde jag ett par år sedan vara så smal och inte alls bry mig om mitt ätande?
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Jag tror det e något med det att din kropp tror att den hamnar i danger mode igen så den försöker på alla sätt ta vara på det den nu får, din kropp och din hjärna har kanske ännu int rikit kela att det kanske e såhär det ska vara, dom gick så länge på sparlåga och vill inte dit igen...
ana27.10.10 kl. 21:08

En tjej på 15 år som kämpar mot anorexi.

Senaste kommentarer

14.12, 21:42Trött tröttare tröttast av anonym
10.01, 15:40Trött tröttare tröttast av Malin Rosén
28.10, 21:02Trött tröttare tröttast av http://sigridsundqvists.blogg.se/