I got nothing figured out...

Publicerad 12.09.2010 kl. 21:03
Stundvis känner jag mej som om jag är på super väg. Som om jag aldrig skulle ha hört av någon anorexi heller. Men sen påminner allt skit om det igen. Matlistan. Den största ångesten kommer nog av den. På lägret fuskade jag också med den...men shh! Och när jag säger fuskade menar jag alltså inte alls att jag inte åt därför att jag vill inte bli fet. Utan jag åt kanske inte så mycket ordentlig mat som listan sade att jag skulle, utan jag åt så som jag sjålv hade lust och sedan åt jag massor med karkki och såndant. Det var det bästa veckoslutet på länge...kan det just bero på att jag var fri från matlistan?

Och sedan har jag märkt att när alla säger att några av mina kompisar äter massor och massor och bara förblir smala, alltså jo de äter ju ganska mycket men de äter kanske mycket två gånger om dagen, så inte undra på att de på en gång kan frossa i sig 5 muffinsar och 1 liter limu, men de äter sen inte så ofta. Inte gör de ju det kanske sådär på flit, att ojnej nu åt jag 1000kalorier, nu kan jag inte längre äta, utan det kommer sådär mera "automatiskt". Eller hur man nu skulle kunna säga det... Men min point var att inte undra på att de är så smala för att de äter ju "rätt mängd" kalorier om dagen, men de gör de kanske på ett annorlunda sätt, på ett ohälsosamt sätt.

Jag tittade igen igenom på några bilder från gamla goda friska tiderna. Och tårarna kommer ju såklart... Jag ser ju mycket sötare ut. Mycket gladare. Jag kunde göra såna saker jag tycker/tyckte om. Idrotta. Vara med kompisar. Laga god mat och njuta av den. Fan med dethär, jag hatar dej anorexi! Och inte har jag ju någonsin varit liksom fet. Helt normalviktig, okej kanske lite i överkant men i varje fall. Fast jag ser det rakt framför mina ögon att jag mådde bättre ut då och såg ut som om jag också mådde bättre kan jag inte göra något åt min sjukdom. Bara kämpa och kämpa och kämpa. Med andra ord äta och äta och äta. Jag tycker ju själv också att det är finare, om man nu kan säga så - att man har lite kött och fläsk på benen istället för att bara vara skinn och ben, så som jag... Men jag märker nog fortfarande mycket ofta hur starkt anorexin sitter fast i mej. Varje gång jag ser mej själv i spegeln och ens tror mej se 1gram mera på ett visst ställe börjar jag genast tänka mej själv som fet. Och så tänker jag, eller alltså anorexin att det är onödigt att äta, man blir ju bara fet. Helt bra skulle jag ju kunna leva såhär, jag har ju dessutom lärt mej att man kan äta ganska mycket utan att gå upp i vikt, det räcker åt mej. NEJ. Jag vill inte ha såna tankar.

Då det är svårt att äta försöker jag tänka just på gamla bilder av mej. Påminna mej själv om att jag inte blir fet. Jag har så många kilon att gå upp så att jag ens kommer till det som jag såg ut ett år sedan. Och dessutom, vad är det för skillnad? Hellre lite för mycket kött på benen och glad än bara skinn & ben och olycklig. Den meningen vill jag lära mej att påriktigt mena. Dessutom har jag ju en av Finlands bästa näringsterapeuter som säger åt mej att han aldrig kommer att göra åt mej en sådan matlista att min vikt börjar gå racerfart uppåt. Och fast det imellan är svårt att tro på det med all denhär maten, så han har ju alltid förr också haft rätt om dehär sakerna. Livet är orättvist, måste bara få påpeka det.
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

En tjej på 15 år som kämpar mot anorexi.

Senaste kommentarer

14.12, 21:42Trött tröttare tröttast av anonym
10.01, 15:40Trött tröttare tröttast av Malin Rosén
28.10, 21:02Trött tröttare tröttast av http://sigridsundqvists.blogg.se/